Det har jag, och det är en prövning!
Att leva med en reaktiv hund är en berg- och dalbana där man ena sekunden har en glad, jättetrevlig och mysig hund till att en sekund senare ha hunden ståendes på bakbenen, med en galen blick, skällandes och som gör upprepade utfall mot hunden vi möter. Dessutom är det ju svårt att hålla en stor hund när den gör utfall och det gör ju inte att saken känns bättre eller mer kontrollerad direkt.
Ena stunden vill man gråta över eländet (och det har jag gjort mer än en gång…) och nästa är man lycklig över sin fina hund.
Jobbigt…
Känslorna pendlar alltid mellan hopp och förtvivlan.
Hur länge ska det vara så här? Blir det någonsin bättre? Hur länge orkar jag? Varför är det så här? Vad ska jag göra? Kan någon hjälpa mig (utöver dom man redan kontaktat för hjälp)? Går det att göra något åt det?
Varför blir min hund en komplett galning när vi ser en annan hund när hon är så snäll annars?
Det är så många frågor man skulle vilja ha svar på men som det kanske inte finns några riktiga svar på. Sen kan jag tänka mig att vår start tillsammans säkert har inverkat väldigt mycket.
Zoe
Min hund Zoe är reaktiv men inte aggressiv men hon ser väldigt aggressiv och ilsk ut och folk blir definitivt rädda.
Att hon inte är aggressiv underlättar ju för mig eftersom hon inte vill ”döda” de andra hundarna utan bara röja, skälla, springa fram, brottas och visa sig på styva linan. Om hon på något sätt skulle komma lös, eller om jag släpper lös henne under kontrollerade förhållanden, så vet jag att hon inte gör någon skada (men hon är hund så man kan aldrig vara 100% säker) förutom om hon skulle råka skada den andra hunden i en lek.
Får hon hälsa på den andra hunden är hon oftast inte speciellt intresserad någon längre stund. Då är liksom spänningen borta.
Hur man hanterar just aggressivitet hos hundar vet jag inte men dom uppför sig likadant med utfall och sånt och jag kan tänka mig att jättemycket träning gäller för dom också samt att ta professionell hjälp för just aggressiviteten.
Misströsta inte!
Till dig som misströstar, gör inte det.
Jag tror att det absolut finns möjligheter för de allra flesta att komma framåt. För oss har tagit lång tid. I 2,5 år har jag tränat med henne jätte, jättemycket, oftast dagligen, och det är först nu jag börjar se en märkbar förbättring så det tar tid.
Jag utmanar också mina rädslor för hur hon kommer att uppföra sig och försöker gå på kurser, vara på hundklubbar m m.
Vi är inte i närheten av att kunna möta hundar som Zoe inte känner utan utfall än men vi jobbar på det hela tiden. Min tokiga, stressade och upphetsade hund har ju t o m lyckats prestera i tävlingar så varför skulle inte hundmötena kunna bli bättre?
Några tips!
-Motionera mycket!
-Börja smått! Börja träna på stora avstånd för att succesivt kunna komma närmare. Gå inte för fort fram. Skynda långsamt!
-Träna väldigt mycket t ex lydnad, vardagslydnad, trix, sök/spår (som är superbra för att trötta ut hjärnan plus att det flesta hundar älskar det) och liknande.
-Våga utmana dig själv! Undvik inte saker för att du inte vågar.
-Försök strunta i vad andra tycker och tänker (skitsvårt, jag vet)!
-Ta hjälp av proffs!
-Lyssna inte på alla ”förståsigpåare”. Ta in det du tycker låter bra och som kan passa dig och din hund och strunta i resten. Allt funkar inte på alla och de flesta som inte har en reaktiv hund själv vet oftast inte hur den skall hanteras heller. Vanliga metoder funkar inte på dom hundarna.
Ge inte upp!
Gråt och bryt ihop när du behöver det men bit ihop nästa dag och ta nya tag, var envis, envisare än hunden.
Jag tror inte att alla reaktiva hundar kommer att kunna bli jättebra på hundmöten men jag tror att alla kan bli mer eller mindre bättre.
Njut av din hund! Försök att vara positiv även om du/ni har det jobbigt!
Älska hunden även fast den uppför sig illa ibland för den är ju inte besvärlig och stökig med flit eller av elakhet!
Det gör jag i alla fall. Alltså älskar Zoe. Hon är mitt hjärta, min ögonsten och hon är helt underbar!
Lycka till!
