Och det gick sådär…

Flen, i urskogen med lera överallt, lördag em den 10:e en gråkall novemberdag och i ett ridhus gick tävlingen av stapeln. Perfekta förhållanden ha ha, NOT.

Vi har inte tränat så mycket den senaste tiden så det var inte så konstigt att det inte blev jättebra. Det som var allra svårast var det faktum att vi var i ett ridhus. Cara gjorde naturligtvis så gott hon kunde men hon kunde inte riktigt fokusera på uppgiften.

 

Ridhuset var stort och ljust. Det stökade och ekade från folket på läktaren och underlaget var ju underbart mjukt och perfekt för lite rejsande tyckte Cara. För några frivarv blev det ha ha.

Ja, resultatet var ju inget att hänga i granen direkt men med så mycket som störde var det helt okej ändå. 118 poäng/200 och 9:a av 13 startande. Sen var det ju inte bara Cara som hade det svårt. Bara tre som fick uppflyttspoäng i startklassen och inga i klass 2. Man såg direkt när hundarna kom in hur huvudena började gå runt och att kolla, nosa, rejsa var mycket roligare än att lyda mattarna. : ) Det är inte så kul för förarna men det ser ganska kul och gulligt ut.Virrade naturligtvis till det som vanligt när jag missade att värma upp i ingången till ridhuset. Jag hade missat att det var vår tur, trodde det var en hund till innan oss, och var fortfarande utanför när vi blev inropade. Hade nog varit bra att hunnit vänja Cara vid miljön lite innan vi gick in på plan.

Sen tror jag jag gjorde en miss i apporteringen. Cara hämtade apporten, tappade den, tog inte upp den och jag fick säga fot flera gånger. Vet inte varför jag inte plockade upp apporten vid mina fötter. Fick för mig att TL skulle kommendera ”ta föremålet” innan jag fick ta upp den. Vi nollade förstås men vet inte om det var mitt misstag som gjorde det eller att hela momentet var misslyckat? Ska kolla upp det där.

Jag hade inga förhoppningar för dagen för jag visste att det skulle vara svårt för mitt lilla yrväder. Hon kan ju inte kontrollera sig vanligtvis heller. : ) Men det är kul att tävla och även om man har en önskan och förhoppning om att det ska gå bra så får man vara realist och se var man är idag och hur hunden upplever och hanterar situationen. Vi är inte bättre än det vi presterade den dagen så det är bara att träna vidare, och uppenbarligen mest då på störningar.

Roligt var däremot att våra träningskompisar Linda och Trixie vann hela klassen, bästa, bästa. Dom fick dessutom domarens hederspris. : ) Det var så harmoniskt och kontrollerat. Superduktiga!