Ja, så skojade vi på senaste träningen på kennelträffen/träningen!

Och det kanske låter lite överdrivet fast det är faktiskt sant till stor del i alla fall för oss Schäferägare med intensiva hundar.

Ingenting av det Zoe gör gör hon med vilje utan det är bara olyckshändelser pga att hon är så hetsig, uppvarvad och klumpig och så har hon typ noll impulskontroll!

Såå många gånger som Zoe har gjort (gör) mig illa. Hon har bitit i händer och fingrar, rispat med tänderna, sprungit in i mig, dragit sönder ledband i finger, brännsår i händer/ben efter koppel/linor, dragit omkull mig, skallat mig i facet, ja allt som kan hända händer eller har hänt och senast i raden av skador är ledbandet i mitt högra knä.

Och hur gick det till då?

Jo, mina älskade pälsklingar och jag var ute i skogen och dom gick båda två i långlina som dom brukar.

Jag försöker alltid ha ordning på linorna eftersom jag har fått mer än en skada av dom förut.

Jag hade redan klarat av ett möte med 5 uppflygande hägrar och 8 hjortar på flykt framför oss och tyckte jag hade bra koll på lin-trasslet. Men, men, slappna aldrig av en sekund, det säger jag, för det är nämligen då nåt händer. Vilket det också gjorde häromdagen.

Vi lunkar på och hundarna kryssar runt som vanligt då det prasslar till en bit bort på min högra sida.

Pass på, tänker jag, nu får snart Zoe span på det också, och, jepp, det fick hon. Tyvärr, innan jag hinner hala in hennes lina, som nu ligger snurrad runt min högra vad, innan hon kastar sig iväg. Jag försöker stå stadigt men vet inte att linan trasslat sig. Linan rycker iväg benet och jag faller handlöst ner på marken. Jag kände hur det snärtade till på insidan av knät, i ledbandet (haft såna skador förut), och det gjorde ont, jätteont.

Nu är det svårt att beskriva hur arg jag var. Jäääätearg!!!

Där låg jag och sprattlade på marken. Linor överallt samtidigt som jag försökte hala in Zoe som var några meter bort. Cara vet jag inte vad hon gjorde. Hon blev säkert skiträdd av kaoset, stackarn.

Till slut fick jag in Zoe som jag läste lusen av, rejält, (läs, jag var vansinnig!) innan jag försökte ta mig upp, samla ihop oss, och gå vidare.

Den sista kilometern hem var ingen kul promenad. Det smärtade rejält i knät men vad ska man göra? Vi var mitt ute i skogen. Bara att knalla på.

Två hundar med superkort koppel och en halt kärring på sjukt dåligt humör, det är vad det blev av den här, från början, väldigt härliga skogspromenaden. Kul? NOT!!!

Det är bara så jäkla tråkigt att nu när ryggen har blivit så bra och vi kan gå långa promenader och vi har kommit igång med lydnaden och viltspårningen så kommer det här som sätter käppar i hjulet för mycket framöver.

Men så här är det, och har alltid varit, med min älskade Zoe, så som vanligt är det bara att köpa läget. Shit happens!

Men jag kämpar på! Igen, igen och igen…