Det är ju inte första gången vi har blivit utsatta för lösa hundar men den här gången blev det kaos!
Att ha en reaktiv hund som man har järnkoll på och som man gör allt för att undvika nära hundmöten med är inte helt lätt och det blir inte lättare av att andra inte kan hålla koll på sina jäkla hundar (det är ju egentligen inte hundens fel det är ju idioten bakom kopplet, men ändå).
Så häromdagen var jag, Zoe och Cara och promenerade på en grusväg i närheten när jag ser en kvinna med en större hund, modell New Founland, typ björn, som kom emot oss ungefär 200 meter bort. Jag viker då av vägen och går in i skogen ca 50 meter för att undvika mötet. Väntar på att dom skall passera men vad händer? Jo, hunden, den lösa hunden, lämnar sin matte och börjar morrandes springa mot oss i full fart.
Zoe blir förstås vansinnig och kaos utbryter!
Hunden rusar fram till oss, och anfaller valpen Cara. Jag måttar flera sparkar mot hunden samtidigt som jag försöker få undan Cara (som var smart nog att kasta sig in bakom mig) och försöker hålla Zoe, som naturligtvis gör allt för att komma loss. Sparken/sparkarna träffar nånstans mot huvudet/överkroppen men det var väl som ett myggbett på den hunden, inte en reaktion. Cara och Zoe trasslar in sig i varandras koppel och blir nästan ihoptvinnade och jag blev rädd att det skulle bli panik av det också och att dom skulle ge sig på varandra i röran.
Zoe kommer sånär ur halsbandet och jag har fullt sjå med att vrida om hennes halsband för att hejda henne att komma ur. Cara far bara omkring i sitt koppel medans den andra hunden, efter att ha hämtat nya krafter, ger sig på Cara, igen. Samtidigt som jag brottas med Zoe så kommenderar/skäller/skriker jag på björnhunden att den skall gå bort och efter ett tag, som känns som en evighet, går den bort en liten bit men jag ser att den inte gett upp helt men den avvaktar.
Och vad gör då dens matte? Svar, ingeting, i princip!
Kärringen går i maklig takt mot oss, inget spring där inte, ropar på hunden som totalt skiter i henne och ropar till mig att jag skall sparka bort den.
När hon väl är framme frågar kärringjäveln om det är ”den där hunden (menar Zoe) som hennes hund brukar leka med”? Men för helvete! Ser det ut som det? Idiot!!!
Till slut får hon tag på sin hund, som står och tittar mot oss och fortfarande verkar tveka om den skall ge sig på oss igen, och utan att fråga hur det gick med mina hundar, be om ursäkt eller nåt så lommar hon iväg därifrån. Kvar står jag med bultande hjärta, upprörd, genomsvetttig, darrig och skitförbannad med två hundar, varav Zoe är så uppe i varv att hon inte kan tagga ner alls på en väldigt lång stund och den andra, lilla flickan Cara på 4,5 månader, verkar nästan lite paff över vad som hände.
Jag får stå kvar en stund och bara andas, försöka lugna ner mig själv och återfå krafterna. Såå jävla obehagligt! Trodde fan Cara skulle dö!
Mina tankar surrade och jag tänkte att ”shit, nu har jag en valp som blir hundrädd för resten av livet” beroende på att en kärringjävel inte hade koll på sin hund men lilla Cara tog det med fattning. Hon verkar inte rädd för hundar alls, såååå skönt. Dan efter det här hände passade jag på att fråga en tjej med en okänd, stor, svart, snäll och lugn labbe som vi mötte, om Cara kunde få hälsa på den vilket hon fick. Det visade sig då att Cara inte alls var rädd för stora, svarta hundar och bara tyckte det var roligt. Bara ännu en kul kompis! Duktig flicka Cara!
Jag säger bara det, vilket jävla kaos!!!
När jag allt börjar lägga sig så tittar och klämmer jag igenom Cara för att känna om hon fick ont någonstans eller blev biten men hon verkar klarat sig helt och hållet (kollade förstås mer noga senare också). Hon var som sagt smart och gömde sig bakom mig och den fick inte tag på henne en enda gång. Det var inte den snabbaste hunden och det får jag vara tacksam över. Hade nog varit ännu värre med en ”vassare”, snabbare hund som säkert skulle skadat både Cara, Zoe och kanske mig också.
Zoe klarade sig bra beroende på att jag hade henne tight på högersidan och att björnen gick efter Cara på vänstersidan så dom kom nog aldrig i kontakt med varandra som tur väl var.
Kan tänka mig hur jobbigt det är för Zoe som inte kan försvara sig/oss när hon blir anfallen, att bara sitta fast, och vara i kaoset utan att kunna göra något.
Jag nu vågar jag inte gå där igen. Vet inte om det går lika bra om vi möter samma idiot igen.
Och i ”våran fina, favoritskog” som ligger nära där vi bor är det så mycket vildsvin att jag inte vågar gå där heller (haft flera möten med dom äckliga grisarna där). Tråkigt… men säkerheten framför allt.
