Jag är så noga med allt vad gäller Zoe men man kan inte alltid förutsäga allt som sker!

Och det fick jag verkligen erfara för en vecka sedan.

Följande händer:

Jag och min yngsta dotter sitter och pratar på verandan då vi hör ett skrik, ett dödsskrik, utifrån gården.
Vi har en stor naturtomt som är inhägnad med högt staket och på vissa ställen så ser man knappt hundarna för det höga gräset.
Jag kastade mig ur soffan, slängde mobil och glasögon och rusade tillsammans med dottern ut i en jäkla fart för att se vad som pågick.

Den första tanken var att grannens lilla terrier tagit sig in på vår tomt och att Zoe hade jagat, fått tag på den och bitit den.

Skriket fortsätter och det lät verkligen hemskt!
När jag kommer ut en bit på tomten så ser jag att Zoe jagar något längs med staketet ner på baksidan av tomten, till hörnet som gud glömde. Jag ser också att hon fått fatt i något som sen kom ur hennes grepp och flydde vidare men när det tog stopp vid stängslet i hörnet så kom den inte längre och Zoe fick tag på den igen. Och nu ser jag vad det var hon jagade, en hare.

– Men vad i hela friden! Hur har den kommit in? Varför in till oss?
Det var väldigt synd om haren men jag var oerhört tacksam för att det inte var grannens hund. Det hade blivit sjukt jobbigt att förklara.

Zoe hade den i munnen när jag jagade ifatt henne ner för slänten bland träd och buskar. Hur nu det gick till med mina taskiga knän och otränade rygg kan man undra men ifatt kom jag när hon stannat till vid stakethörnet.
Jag kastade mig över henne och fick till slut tag i pälsen på hennes rygg och hängde där medans hon for omkring och försökte komma loss.
Till slut släppte hon den stackars haren och den skuttade iväg några steg. Dottern stod precis framför den så hon tog upp den och bar iväg den upp till verandan.

Cara fattade nada. Hon jagade inte efter haren tack och lov men hon var nog upprörd över att vi skrikit så mycket och så högt så hon hoppade omkring överallt och klättrade på mig. Hon är ganska känslig för att man skriker eller skäller.

 

Själv hängde jag kvar där i Zoes päls en stund. 
Stressen och kaoset gjorde först att jag inte kände att det började brinna i benen men sen när jag lugnat mig lite så kollade jag varför det började göra ont över hela benen och ser då att jag ligger bland brännässlor och tistlar. Fy fasiken! Hela benen brann! Jag, kan säga att det brann i mer än ett dygn och kliade i en vecka. Inte roligt alls. Väldigt svårt att sova första natten kan jag säga.

Efter ett tag släpper jag Zoe och reser mig upp och tar mig tillbaka till verandan där Minnie och haren är.
I mitt stilla sinne så hoppas jag att den är död om den skadats så att inte vi skall behöva ta livet av den. Undrar just hur fasiken vi två blödiga skulle kunna göra det? Men när jag kom fram så hade den precis dött i Minnies armar, tur i oturen.

Den var så fin, mjuk och len och jättevackra ögon. Jag tror att den skadat de inre organen vid första bettet som tydligen tog över magen eftersom den hade bitmärken och blödde ur stjärten. När jag hade fått fatt på Zoe hade hon den över halsen och vem vet, kanske var det en kombination av det två betten som gjorde att den dog.

– Men fy fan! Kaos! Va jobbigt allt blev! Minnie och jag stod där med tårar i ögonen både för kaninens olyckliga öde och kaoset som blev med hela situationen.

Till saken hör att jag innan det här hände hittade en död fågel på tomten. Jag tror att den flugit in i verandafönstret, brutit nacken och dött.. Det var en ganska stor fågel, modell koltrast. Så nu stod vi där med två döda djur.

Ja, då fick det bli begravning!

Sagt och gjort!

Hämtade spade och spett och lokaliserade en begravningsplats.
Det blev bakom vårt ena garage men det visade sig inte vara så lätt att gräva en grav till en stor hare och en fågel (dom låg i samma kista (kartong)) i den torra jorden som blivit av alla veckors torra, varma väder. Som tur var så kom gubben min hem precis då och fick gräva graven.
Till slut så var den tillräckligt djup så vi sänkte ner kartongen och skyflade på jord sen lade vi en betongplatta över så inte andra djur skulle gräva upp den. Ja, så var det klart, men suck, inte roligt alls.

———————————————————————-

När jag berättar för andra om det här så är alla mycket mer lugna över att Zoe dödat en hare.

– Ja, men hundar jagar. Det ligger i deras gener. Hon följde bara en instinkt. Den var ju inne på hennes tomt dessutom.

Och ja, det är helt sant men när ens egen lilla pälskling går in i ”killer mode” så är det inte så kul.
När djur jagar är det ganska otrevligt över huvud taget tycker jag, och allra helst när det nu gällde min egen hund.
I några dagar hade jag faktiskt en annan syn på henne. Inte att jag behandlade henne annorlunda men jag såg för mig den döda haren i munnen på henne. Men nu är det som vanligt. Hon är och förblir min älskling! Med eller utan död hare.

———————————————————————-

Det är ju ironiskt att jag som är så sjukt noga med Zoe (som många andra inte är med sina hundar, tänker på när vi blev påhoppade häromsistens) då jag vet att hon sticker när det kommer vilt och andra hundar (vilka hon inte dödar men kanske skrämmer när hon rusar fram och skall hälsa) och håller alltid henne kopplad, antingen i koppel eller långlina.

Jag släpper aldrig någonsinlös henne utom i inhägnade områden, och ändå, ändå så gick det åt helvete!