Okej, så nu har vi hunnit till lydnadstävling 4!

Den sista för den här hösten och för det här året!

 

Ett lydnadsmässigt fantastiskt år men en berg o dalbana, som vanligt, med hundmöten och sånt.

Alla ni som misströstar, läs detta inlägg och känn att det finns hopp även för dom hundar som man tror är helt hopplösa att få någon ordning på. I det här gamla inlägget kan du läsa var vi kommer ifrån (ett av många inlägg om problemen vi haft/har), och även här och efter mycket träning här.

 

Dagen börjar, tidigt, uh…. Jobbigt för den morgontröttaste person som finns!

En dag som började ungefär som de andra dagarna vi varit och tävlat.

Jag fixar med godis, leksaker, koppel, kläder till mig, kaffe (jätteviktigt ha ha) och allt annat som vi behöver ha med oss. Jag är alltid rädd att jag ska glömma något viktig typ halsbandet eller nåt men den här dagen lyckades jag få med mig allting.

Förra gången vi tävlade här så var det uruselt väder och tyvärr var det inte det finaste vädret den här dagen heller. Kallt och snålblåst. Hua….
Innan vi packade in oss i bilen och åkte iväg fick Zoe bränna av lite energi med att leta grejer på gården, träna några moment och leka och springa av sig. Det är samma procedur som vi alltid gör innan vi skall iväg på träning, kurs, tävling och många av våra promenader. Som jag sagt tidigare så vet jag inte om det hjälper men jag vill inte chansa heller för jag tycker nog att det är något bättre när hon gjort något innan.

 

Tävlingen går av stapeln i Gnesta!

Den här tävlingen är på Gnesta brukshundsklubb, på samma plats som vår allra första tävling för några veckor sen. Nu känner jag igen mig här och vet var jag skall parkera och var jag kan promenera med henne sen.

Det känns skönt att jag slipper lägga energi på såna saker som att inte veta var jag ska parkera, saker som kan stressa mig jättemycket.
Jag har tyvärr nån typ av parkeringsnoja. Om ”mina vanliga” platser inte är lediga när jag ska handla mat så kan jag irra omkring på parkeringen utan att hitta någon plats, även om alla är tomma. Jag måste liksom hitta den perfekta platsen. Det skall helst vara någon stor så ingen slår upp dörren i sidan på min bil.
Så ja, det tar en evighet när jag skall parkera. Jag blir tokig på mig själv, att jag aldrig kan bestämma mig (det här gäller tyvärr det mesta i mitt liv) men det är inget mot vad min man blir ha ha.
Okej, det här var bara en liten passus….

Denna gång parkerar jag längst bort med bakluckan mot skogen.
Det blev egentligen ingen som helst skillnad på hur hon uppförde sig nu mot hur det var vid förra tävlingen när hon stod mitt i smeten för hon blev som vanligt tokig så fort hon såg en hund nu också. Oväntat? Näe, inte ett dugg.

Same, same

Nu följer samma rutiner som på de andra tävlingarna, och på alla tävlingar antar jag.

Man anmäler sig och blir tilldelad startnummer.
Beroende på när vi startar, hur mycket tid vi har innan vi själva ska in på planen, så har vi gjort lite olika.
Vi förbereder i alla fall oss med att promenera en stund och så kör vi kanske några moment för att ”väcka” henne lite. Är det tid över så kollar jag kanske på några andra ekipage.

 

Så är tävlingen är igång!

Första momentet är platsliggning.

Ja då ska hon nu ligga still bredvid de andra hundarna i två skitlånga minuter. Suuperlånga minuter…

Med hjärtat i halsgropen, det här är det enda momentet som jag är nervös inför, lämnar jag Zoe liggandes och går bort 10 långa meter och bara hoppas och hoppas att hon skall ligga kvar tiden ut. Och tänk, mitt lilla hjätta låg hela tiden!
Tävlingsledaren kommenderar alla att gå tillbaka till sina hundar. Som avslut skall hunden sättas upp men nu, nu händer nåt konstigt. Hon bara stirrar på mig när jag säger ”sitt”. Provar att säga det igen och hon börjar äntligen resa sig tveksamt för att till slut sätta sig upp helt. Fan, tänker jag. Nu nollade vi väl platsliggningen igen…. Men det visade sig att vi ändå fick 7 poäng och det var jättebra tycker jag med tanke på att vi nollat vid de andra tre platsliggningarna.

 

Tävlingen startar nu med de individuella momenten.

Det var sju startande och vi skulle starta som 5:a. Det var inte så lång tid innan det var vi så jag tog ut Zoe direkt och så promenerade vi en liten sväng i skogen bredvid.
För att hon skulle vänja sig lite vid omgivningen vid planen så ställde vi oss lite vid sidan om och titta på några av de andra tävlande en stund innan det var vår tur.

Jag bara hoppades att de som stod med sina hundar vid ingången skulle gå iväg innan Zoe och jag skulle gå in. Där skulle jag inte gärna vilja klämma oss förbi, skulle bli jättenära, alldeles för nära.
Jag behövde dock inte vara så orolig för vi kunde gå förbi med bara ”några skäll och försök till utfall”.

Väl på plan så rinner nervositeten bara av mig. Klart jag är lite pirrig men också förväntansfull inför hur det ska gå och nu är vi ju ensamma utan några andra hundar som är för nära.

Zoe var ganska studsig så jag försökte tona ner mitt kroppsspråk för att inte varva upp henne mer. Ännu en grej som jag inte vet om den funkar men eftersom jag själv tror att det blir bättre så körde jag på det.

Vi körde igenom hela programmet och det kändes ganska bra. Det vore ju faktiskt kul om vi skulle skrapa ihop lite fler poäng än de andra gångerna.

Så väldigt nöjd med vår prestation återvände vi till bilen och naturligtvis fick hon massa godis och ”bus” som belöning.

 

Ja, så nu är det bara att vänta på resultaten!

Och när resultatet kom, vilket resultat sen!!!!

Jösses vilket resultat! Det var helt klart över förväntan!
Vi kom på tredje plats! Sjukt bra ju!
Och ännu mer fantastiskt var att vi kom över de magiska 160 poängen som gör att vi kan flytta upp till nästa klass om vi vill.

Fattar knappt, var ju faktiskt helt sjukt bra!
Vi började ju faktiskt tävla bara för två månader sen.
Från att aldrig beträtt en lydnadsbana, varit på en hundklubb, gått på hundkurs eller varit i lydnadsvärlden över huvud taget och dessutom med en galet stressad och upphetsad hund som hela tiden gör utfall mot andra hundar till att komma trea och och bli uppflyttad till nästa klass är fasiken en prestation av det större slaget.
För mig kändes det som guld. Jag kan inte beskriva hur glad jag var! Super, super glad och nöjd!

Det var lite roligt för som avslut så hade den här domaren några ord att säga till ”oss” tävlande, vilka jag nu i efterhand tror var riktade åt mig fast jag inte fattade det då ha ha.
Hon sa att det var bra om man läste på om momenten ordentligt och att det är bra att gå på lydnadskurser (vilket jag faktiskt gjorde vid tillfället).
– Man ska gå in, vara rakryggad och ”äga” planen, sa hon.
He he precis tvärtom vad jag gjorde. Iofs med flit just för att tona ner Zoe men det gick tydligen inte hem ha ha. Såg väl antagligen inte så snyggt ut misstänker jag.

 

Hela resan hem satt jag och log. Kunde liksom inte sluta. Vilken underbar hund! Vilken underbar dag.

Jag hoppas verkligen vi får flera såna!  🙂