Hur upphetsad och stressad kan en hund bli i stan?

Ja, hur stressad som helst vilket vår resa upp till yngsta dottern till Umeå på nyårsafton visade.

Mot Umeå

Vi for iväg på kvällen vid åtta och var uppe i Umeå vid tre på natten.

Vi gjorde några stopp på vägen, några kisspauser, en tankning och lite inköp av dricka, kaffe och godis. Det behövs när det är sju timmars resa.

Blir såå upphetsad

Nu är ju Zoe superlugn i bilen, märker knappt att hon är med, men så fort vi stannar och bakluckan öppnas är upphetsningen igång.
Hon blir så otroligt stressad och upphetsad, mest upphetsad tror jag. Alla dofter, nya intryck och nya platser gör henne helt stissig.
Spelar ingen roll om det är på stan i Södertälje eller någon annan stans för det blir likadant överallt.

Hunden från landet blir en helt annan när hon kommer hemifrån till okända ställen. Väldigt annorlunda och tyvärr på ett väldigt negativt sätt.

Stanna i bilen

Zoe brukar snällt ligga ner i bilen när jag öppnar luckan men när vi är iväg hemifrån så är hon på benen direkt jag tar i bakluckan och redo att fara ut som en raket men se det går inte för sig, för med mig så ligger man och väntar snällt och tyst innan man får komma ut. Ja, hon lägger sig då och tystnar men vid ”varsågod” så exploderar raketen och far ut och far omkring, även om jag säger att hon ska stanna nära. Hon kan helt enkelt inte hålla sig. Upphetsningen är för stor.

Ja då kanske nån tänker, vänta ut henne tills hon lugnat sig, men grejen är att hon lugnar sig inte. Jag kan vänta hur länge som helst. Det kommer inte att ändra sig. Hon kommer inte att stressa av. Inte förrän hon kommer in i bilen eller in hemma igen.

Framme i Umeå

Väl uppe i Umeå så skulle vi sova över i dotterns lägenhet. Jag tar ut vilddjuret och hon far omkring som en häxpipa på den istäckta vägen. Det var tokhalt, precis överallt. Enda fördelen var att hon inte kunde dra så mycket då eftersom hon inte fick fäste men hon är övetallt ändå.

Okontaktbar

I dom här lägena är hon i princip okontaktbar. Jag försöker få kontakt hela tiden men det är för döva öron. Hon lyssnar inte alls. Näsan är i backen hela tiden. Fram och tillbaka, fram och tillbaka. Lukterna är oemotståndliga och hon kan inte fokusera på annat. Emellanåt lyfter hon på huvudet, huvudet går fram och tillbaka som en radar, för att se om det är någon hund i närheten. Hela den här tiden drar hon i kopplet förstås. Drar och försöker komma fram så fort som möjligt. I det här läget är det helt lönlöst att försöka få henne att gå ”nära” för hon klarar helt enkelt av det.

Inomhus

Väl inne i lägenheten är hon överallt och ingenstans igen. Tar en timme för henne att komma till ro och lägga sig och sova. Sen sov hon ganska bra faktiskt. Skönt för mig, och för henne.

Fara hemåt

Vi skulle åka hemåt vid 12 på dan och hon skulle förstås rastas innan vi åkte, och nu, nu är det precis samma visa igen, samma upphetsning och samma stress. Såå jobbigt… Vi mötte ingen hund i varje fall och det va ju skönt. Det räcker gott och väl med det tokiga röjet ändå.

Jobbigt

Det är så jobbigt när hon är så här. Jag blir stressad också, eller kanske inte stressad precis men det är känslomässigt jobbigt. Jag vill ju bara vara med min lilla tös och ha det lugnt och skönt och mysigt. Men det går ju inte för sig med mitt lilla odjur. Mitt älskade lilla odjur. Du är det jobbigaste som finns men också det bästa som finns.

 

Tänk om hon kunde vara så här avslappnad ute också.