Har hämtat Zoe hos veterinären idag, efter att ha lämnat henne där i förrgår natt då hon akutopererades och sen även fick stanna kvar i går.
Och varför var hon där denna gång?
Ja, förra helgen var det att hon spydde blod och fick gå hem direkt men denna gång var det betydligt allvarligare. Mycket allvarligare. Hon hade fått magomvridning!

Ja och vad är då magomvridning? Jo det är precis vad det låter som. Magsäcken har tvinnat/vridit sig och allt blodflöde stryps och den blir till slut svart och död, och då dör hunden också.
Det är i allra högsta grad dödligt om man inte kommer in i tid vilket vi tursamt gjorde.

Zoe och jag hade varit ute i skogen och cyklat en sväng. Väldigt soft fart med promenader emellanåt. Hon var knappt andfådd när vi var klara.

Väl hemma så fixade jag runt en liten stund och gjorde sen mat till båda hundarna.
Nu hade det väl gått ca 20 minuter och hon hade taggat ner så jag gav dom maten. Men efter en liten stund lämnade hon maten och sprang ut i köket och la sig under bordet. Skitkonstigt! Att hon lämnar maten. Har aldrig hänt förut. Hon gick tillbaka och slickade i sig resten, det var mjukmat, och nästan direkt började hon försöka spy utan att det kom någonting, inte ens slem.
Trodde först att hon satt något i halsen men hon fortsatte att försöka spy, hulkade, gnydde och for omkring överallt i panik.

Efter ca 10 minuter började jag ana att det inte var något i halsen utan min tanke gick till magomvridning, trots att jag inte visste symptomen, så kände jag att det var något allvarligt så jag ringde veterinären.

Jag beskrev symptomen och hon sa att det är klassiska symptom på magomvridning. Kom in direkt!!!!
Sen tillade hon att jag också måste förbereda mig på svåra beslut, att det i värsta fall kan handla om avlivning.
Gråten stockade sig i halsen direkt. Hulkande gick jag och berättade för min dotter som var och hälsade på vad det var som gällde och hon var snäll och följde med så vi fixade ihop grejerna snabbt och packade in Zoe i bilen.

Vid det här laget hade Zoe börjat gnälla, snurra runt i buren och må allmänt skitdåligt. Jag var jätteorolig att hon skulle dö där och då, i bilen. Usch va jobbigt det var att hon hade så ont.
Kan tillägga att det aldrig har gått så fort att köra upp till Bagarmossen som då. Som tur var visste jag att det alltid är jätteköer på motorvägen i Södertälje så jag tog andra vägen men där det går i 60 så jag exploderar nästan av stressen över att tiden tickar snabbt och tiden är en ju faktor i det här tillståndet.
Förra helgen när vi var inne för att hon spytt blod så satt vi i en timme i dom köerna och det hade kunnat vara avgörande för hennes överlevnad om det varit den här dagen.

Väl inne så frågade skötaren mig direkt om jag ville att dom skulle göra allt som går vilket kommer att kosta i runda slängar 60 000 till 100 000 eller om hon skall få somna in. Va! Somna in? Aldrig i livet! Gör allt ni kan!!!! Det får kosta vad det kosta vill.
Jag tänkte sen på dom som inte kan betala dom summorna, kanske inte har försäkring, har dålig ekonomi, är arbetslös, ensamstående eller liknande. Dom får ju avliva sitt djur där och då. Fy fan säger jag! Stackars dom…
Jag har ju som tur är försäkring men det blev iof ganska mycket att betala själv ändå men det är hon värd, alla dar i veckan.

När alla frågor var avklarade så blev det prover, röntgen, lite smärtmedicin och direkt in på operation för Zoe. Vid det här laget hade hon jätteont i magen och den var svullen som en basketboll och inte var det skönt alls att ligga på sidan på röntgenbordet men hon är så snäll så hon gnäller bara lite grand även fast hon har jätteont.

Sen var det bara att med våra rödgråtna ögon och kopplet i handen åka hem och hoppas på det bästa.

Halv två på natten ringde veterinären. Allt hade gått bra och hon berättade att magsäcken inte börjat dö och att mjälten som ofta får tas bor i såna här fall, såg bra ut och fick vara kvar.
Hon sa att allt blivit så bra för att vi kommit in så tidigt. Tror att det ungefär tog ca 1,5 timme efter att hon börjat visa symptom tills hon opererades.

Pratade med veterinären igår och vi bestämde att hon skulle vara kvar en dag till men så i morse så fick jag äntligen samtalet att jag kunde hämta henne.

Nu är hon hemma och är jätteseg och trött men äter, kissar och dricker och det är sååååå skönt att hon är hemma igen.
Puh! Vilken jävla pers…. Jag trodde faktiskt att det kanske var kört.
Jag har varit sååå orolig att jag aldrig skulle få krama henne och gräva in mina fingrar i hennes mjuka långa päls eller leka, busa och träna med henne något mer.
Idag är det 6 år sedan Zorro min andra älskade schäfer dog och jag hade gått sönder igen om det också skulle bli Zoes sista dag idag.

Jag älskar verkligen den här hunden oändligt, i evighet.