Jag älskar Zoe övar allt annat men hon är verkligen en svår hund.

När jag nu är ute med Cara så är allt så lätt och kul. Att ha med en hund som jag inte behöver vara orolig för hela tiden känns så skönt.

Att vara på stan, hos veterinären, tillsammans med andra hundar och människor, åka hiss, åka bil, duscha, vara med småbarn m m är inga som helst problem för Cara.

Som jag önskar att Zoe kunde vara så. Då kunde jag bara njuta av henne utanför hemmet också för hon är ju toksnäll och avslappnad hemma. Men nu är det ju som det är. Verkligheten ser ju inte ut så så det är bara köpa läget. Det sitter ju i huvudet på henne med all upphetsning och stress. Det är ju tråkigt, både för henne och mig, eftersom vi inte kan göra massa roliga grejer tillsammans.

Idag gjorde Zoe nåt som hon inte gjort förut. Hon sprang iväg från mig från ena appellplanen, runt ett staket, till den andra planen. Sen sprang hon fram och skrämde/störde/röjde med en stackars hund som tränade och låg i rutan. Jäkla hundskrälle! Fick tag i henne ganska snabbt men va fan höll hon på med? Jag blev naturligtvis skitarg, bannade henne och så åkte hon in i bilen ögonaböj.

Det är såå pinsamt! Jag skulle verkligen inte uppskatta det om det vore tvärtom och det gjorde inte hundens matte heller. Dom ska dessutom tävla i helgen så jag hoppas det inte förstört något för dom.

Sä trist men nu blir det koppel på hela tiden, även på träning.

Det var en snäll tjej som kommenderade oss i fritt följ innan vi åkte hem (med koppel på) och så fick Zoe göra ett hoppmoment också så vi avslutade på ett bra sätt.

Tråkigt med en hund som är så duktig men som man inte kan träna/tävla med.

Min älskade lilla tös…