Söndagen var gråkall och ruggig men det är alltid roligt att spåra och idag hade vi också med oss trevligt sällskap i skogen.
Sällskapet bestod av en tjej som vi träffat på en lydnadskurs förra året samt hennes två Riesenschnauzers, inte lätt att stava det. Måste slå upp det he he!
Både hon och hennes vovvar är sköna typer och hon bryr sig inte om att Zoe röjer och skäller. Hon är alltså en av dom som inte höjer på ögonbrynen när Zoe går igång till skillnad från många andra som inte är lika imponerade av Zoes uppträdande.
Men jag skall också säga att många är faktiskt ganska förstående när vi skall träna. Jag brukar förvarna innan så dom inte blir rädda och/eller irriterade och det brukar inte vara några större problem, inte i hundhallen i varje fall.
Mötesplats
Vi hade bestämt träff kl tolv vid avfarten till Salem några mil söder om Stockholm och kom då överens om att åka en bit längre bort på landsvägen till en promenadslinga där det skulle visa sig att vi absolut inte var ensamma. Det parkerades bilar längs med vägen både framför och bakom oss. En ställde sig mindre än en meter bakom min bil. Nätt och jämt att jag fick ut Zoe utan att slå i deras bil. Hm hur tänkte dom där?
Lägga spår
Skulle bli kul att spåra någon annanstans än i vår vanliga skog!
Vi hade pratat om att vi skulle lägga spår åt varandras hundar och kom överens om att vi först skulle lägga ett kort spår åt våra egna hundar så dom skulle komma in i spårningen, vilket inte hade behövts egentligen, och därefter ett längre åt varandras hundar.
Nu var det första gången Zoe skulle få spåra på ett spår utlagt av någon annan än mig. Jätteintressant! Hur skulle det gå? Skulle det vara någon skillnad mot när jag lagt spåret?
Zoe i skogen
Zoe laddar!
Zoe hade som vanligt suttit och laddat i bilen (vi hade kört lite uppletande och lek innan vi åkte men det hade inte förtagit något av hennes överenergi alls) och hon började med att rusa fram i spåret som ett jehu men vartefter hon taggade ner så blev hon också mycket mer noggrann och spårade lugnare och finare. Det var bra för matte blir jättesvettig av rusherna över stock och sten i Zoe-fart. Skönt att bli varm i och för sig eftersom det var så jäkla ruggigt och kallt ute men jag vill helst inte bli svettig, bara varm. Jag har inte den bästa kondisen heller så det spelar nog in i svettandet.
Hur skulle hon spåra?
Jag hade inte behövt fundera på om hon skulle klara av att spåra när någon annan lagt ut spåret för hon spårade precis lika fint (och fort ha ha) som vanligt och hon hittade varenda apport, i båda spåren.
Zoe markerar slutapporten
Hon älskar verkligen att spåra! Det fullkomligt lyser i ögonen på henne när hon väntar på spår-kommandot, eller faktiskt redan när jag sätter på henne spår-scarfen. Den har ju den effekten jag ville att den skulle ha just för att då vet hon att det är spårning på gång. Men hon fattar förstås redan när jag lämnar bilen utan henne med apporterna i handen att vi ska spåra snart. Hon är ju inte dum.
Spår-scarfen
Dom andra vovvarna var också jätteduktiga och såg också väldigt glada ut över att få spåra.
Hemåt
Efter två timmar i skogen, och lite fika och skitsnack emellan, så var det dags att ge sig av hemåt.
Med trevligt sällskap, trevliga aktiviteter, motion för både hund och mig och frisk luft, om än jäkligt kall, så var jag väldigt nöjd med dagen och det tror jag Zoe var också.
