---

Äntligen har vi kommit ut i skogen igen!

 

Tänkte att vi måste ut och prova om underlaget är lika dåligt i dag också så vi åkte iväg till skogen där jag tänkte att jag skulle lägga ett spår i den delen av skogen som är mjukast och mest mossrik.

Fick för mig att skaren inte skulle vara så hård där, vilket var helt fel av mig, för den var lika hård där som på alla andra ställen.

Men jag tänkte att vi provar så får vi se hur hennes tassar klarar det.

Lägga ut apporterna

Jag tar apporterna (pinnarna), tre korta och en lång, slutapporten, och ger mig in i skogen. Det var ju tokhårt på vissa ställen, hon skulle kanske inte ens trampa igenom där, men hyffsat mjukt på andra.

Traskar på och släpper en pinne här och en där men känner plötsligt att jag inte har riktig koll på var jag är.

Vilse?

En gång hamnade jag väldigt långt bort, nästan ända ner på stora vägen. Tänkte att jag kanske gjort samma misstag nu. Jag tyckte nog att jag borde närmat mig grusvägen som jag brukar komma fram till längre bort, om man håller till vänster förstås, för i min värld har jag gått åt vänster hela tiden.

Men så ser jag äntligen grusvägen och blir lättad över att jag nu vet var jag är. Traskar vidare och släpper sen slutapporten en bit innan vägen.

Men ser inte vägen väldigt konstig ut? Det finns ju inga kurvor på den vägen jag borde kommit upp på så varför ser jag en kurva nu?

Kollar vänster och kollar höger när jag så skymtar min bil bakom träden. Men vad i hela friden! Hur fasiken kan jag hamnat här? Jag borde ha hamnat på vägen långt framför bilen och inte två hundra meter bakom?

Helt obegripligt! Jag är fanimej helt oduglig på att hitta! Både på vägar och uppenbarligen också i skogen. Varenda gång… Att det ska vara så svårt!

Men man kan ju inte annat än att skratta åt det men endera dagen går jag säkert vilse på riktigt, även fast skogen inte är jättestor. Tur att man inte bor i Norrland…

Okej, inser att det här kommer att skapa problem för Zoe när hon ska spåra eftersom jag börjat där bilen står, hållit vänster (trodde jag, fast jag i verkligheten måste hållit mer höger) gjort en stor cirkel åt vänster, därefter korsat mitt eget spår (ganska nära bilen) och hamnat vidare åt höger och kommit ut 300 meter bakom bilen ha ha. Hur lyckas man? Vi får se om hon fixar det. Hon är ju jätteduktig men det här blir nog väl svårt kanske.

Dags att spåra

Så då var det dags att släppa ut mitt lilla monster.

På med spår-snusnäsduken (tecknet för att hon ska veta att det är spårdags) och så börjar vi spåra.

Och det gick ju jättebra fram till första apporten men sen, ja, då körde det ihop sig, antagligen där jag korsat mitt eget spår.

Zoe var ganska konfunderad över vart hon skulle ta vägen så vi irrade omkring en stund. Vi bakspårade en bit men sen plötsligt fick hon upp spåret igen. Nu är det bara att försöka hänga med, för det går undan, även fast jag försöker hålla emot lite.

Hon hittar en apport till och sen även slutapporten. Hon är så duktig! Hennes virriga matte stökar till det men hon reder ut det ändå.

Vi missade en apport men det var den som var längst bort i ”cirkeln” men där var vi ju aldrig så det var inte så konstigt att hon inte hittade den. Den tar vi en annan dag. Hon brukar hitta dom vi missat.

Hemåt

När vi spårat klart så promenerade vi en stund på grusvägen, som just i dag var en snö- och isgata, innan vi for hemåt.

Tassarna då?

Jag tror att hennes tassar klarade sig hyffsat faktiskt. Får tvätta, torka, talka och smörja trampdynorna igen så hoppas jag att det är lugnt.