Noll belöning för Zoe i spåret!

Efter att ha lagt ett viltspår i skogen nära oss, den med alla äckliga grisar i, så var det då dags för Zoe att efter fyra timmars väntan koppla på nosen och börja jobba.

Nu skulle blodet sniffas upp och därefter skulle belöningen att uppenbara sig i slutet av spåret. Mums!

Uppställning vid starten, byte från halsband till sele och därefter mitt kommando ”spåra”.

Men jag vet inte riktigt hur bra det gick egentligen. Zoe var jättebra och noga dom första 200 metrarna men sen vete fasiken vad som hände. Helt plötsligt var hon lost, helt lost och hade inte den blekaste om vart hon skulle.

Vi traglade väl på en stund på samma ställe innan hon till slut hittade spåret igen. Det gick ganska bra och hyfsat noga resten av spåret och så kom vi då fram till spårslutet och ”the grand final”. Men… vad i hela? Var är klöven? Undrade ett tag om vi var fel men så såg jag snöret, snöret som jag hade bundit fast klöven i men som nu hängde där och fladdrade i vinden, helt befriad från allt vad klöv hette.

Zoe fattade ju att det var slut där men att hon nu var blåst på det bästa, att smaska på klöven. Jag hade för ovanlighetens skull ingen leksak med mig som jag kunde belöna henne med när hon varit så duktig så jag letade snabbt upp en pinne som vi kunde busa lite med men nog var det en stor besvikelse, det där spåret. En ynka liten pinne som belöning. ”Såå trist, matte!”

Så vart tog våran klöv vägen? Ja, säg det? Ingen som vet. Kanske räv, lo, varg eller äckliga grisar? Jag chansar på räv eller äcklig gris.

Trist men det kan ju bli så när man hänger upp smaskiga grejer i skogen. Fler än Zoe vill uppenbarligen gnaga på ett hjortben.