---

---

Tänk vad det kan skilja i glädje från dag till dag!

 

I går så åkte Zoe och jag iväg till en skog ca 3-4 km bort från där vi bor.
Den hör till slottet Tullgarns naturskyddsområde och den är helt fantastisk, och jättestor. Massor av stigar korsar varandra precis överallt. Det går även grusvägar igenom och vidare bort mot ännu mer skog och till slut hamnar man i Vagnhärad ca 1 mil bort.

Det som är jättebra med den här skogen är att det finns så många olika typer av skog på samma ställe. Man kan både få mjuk, grön mosskog, man kan välja att gå lätta eller jobbiga partier, bergiga eller platta, ja den här skogen har faktiskt det mesta.
Det ligger också en liten sjö där och även en liten källa som kallas drottningens källa, tror jag. Det roliga med det här är att jag nästan alltid stöter på folk som kommer med dunkar, en del med kärror och barnvagnar packade med dunkar, för att gå ned till källan och hämta vatten där. Jag frågade ett par häromdagen varför dom hämtade vatten just där och förklaringen var att det påstås vara en hälsokälla. Aha, nu förstår jag.
Men nu vidare till Zoes och min promenad.

Spår i skogen

När vi är i den där skogen så brukar jag först lägga lägga ett spår till Zoe som hon får ta när vi har promenerat klart. Det är bättre att ta spåret efter promenaden då hon har gått av sig lite och bränt lite energi så hon inte är tokhetsig i spåret. Det gör kanske inte enorm skillnad eftersom hon är så hetsig ändå men lite tror jag det hjälper i alla fall.
Så jag la spåret som vanligt och tog sen ut henne ur bilen med samma procedur som alltid. Lugn innan hon får göra någonting. Hon ska även gå en bit utan att dra och röja innan hon får fria tyglar i långlinan.

Det är skittråkigt och jobbigt med linan för både hon och jag trasslar in oss i den hela tiden. Sjukt irriterande men jag måste ha den för får hon sikte på vilt eller nån annan hund så drar hon. Om det inte funnits de distraktionerna så skulle hon få vara lös för hon kommer direkt när jag ropar på henne. Hon lämnar inte mig med många meter.
Jag har faktiskt provat att ha henne lös men två gånger har hon dragit och då var det slut på det roliga. Den ena gången var det efter ett rådjur, och när hon kom tillbaka efter typ 5 minuter var hon fullständigt utpumpad, och en annan gång var det en hare, som hon också jagade i 5 min, och när jag sen såg haren komma löpande tillbaka så kommer Zoe typ 200 meter bakom med knapp styrfart ha ha. Det var jobbigt!

Vi brukar leka mycket i början av promenaderna i den här skogen. Hon brukar få jaga ”buset”. Jag säger till henne att sitta fot och sen kastar jag iväg leksaken och på mitt kommando får hon springa och hämta den och sen får hon springa omkring fritt, och springer det gör hon hela tiden. Fram och tillbaka, kors och tvärs överallt. Önskar bara att jag kunde ha henne fri. Hon skulle älska det.
Vi använder aldrig, i princip, bollar för hon är helt bolltokig. Det finns inget som överträffar en boll inte ens det godaste godiset hon kan tänka sig. Så en boll är det sämsta för henne med hennes enorma upphetsning och stress. Ett litet tips om det är någon annan som har en sån här typ av hund, och använder bollar som leksaker, men inte vill få upp hunden i stress, ta bort bollarna. Det är enormt upphetsande för hundar att jaga bollar och pinnar.

Då traskar vi vidare…

Ja så då traskar vi på på vår promenad och den första biten är på en lång grusväg. Sen viker vi av in i skogen, in på Sörmlandsleden, som är en lång vandringsled men jättefina stigar och vägar, och sen blir det väldigt bergigt och kuperat en lång bit in i skogen. Det är såå mysigt i skogen. Älskar skogen.
Högst upp på berget så ser jag i ögonvrån att det är något som inte passar in i omgivningen. Kollar ditåt och ser då en jättestor älgko med kalv. Fick 160 i puls direkt. Shit, en ko med kalv! Min första tanke, tänk om hon blir aggressiv och anfaller oss? Vinden låg så att Zoe inte hade fått korn på dom innan dom, efter en kort stunds stirrande på oss, lufsade iväg bort från oss, och det var skönt. Ville ju inte att hon skulle börja skälla på dom. Puh. Övervägde om jag skulle fortsätta för dom sprang iväg åt det håll som vi skulle och jag vill inte springa på dom igen. Har blivit lite darrig av att möta djuren i skogen och allra helst vildsvinen, har några berättelser om det som kommer i andra inlägg, så det förtar lite av min avslappning i skogen.

Vi fortsätter resten av promenaden utan missöden och kommer till slut fram till det stället där jag lagt spåret.
Jag sätter henne bredvid mig och sätter på henne snusnäsduken, vilket talar om att det är spårning på gång, och skall precis till att släppa på henne på spåret då det dyker upp en hund en bit bort. Japp, en jycke, precis just där och då!
Zoe såg hunden precis när jag sagt ”spåra” och blev rådvill. Skulle hon skälla på hunden eller skulle hon spåra? Med lite övertalning så valde hon att spåra och for därefter iväg med näsan i backen. Jag traskar efter henne i linan men har samtidigt koll på den andra hunden.
När hon spårat upp första apporten så stannade hon och markerade, en fin liggmarkering. Hon är såå duktig att spåra och hon älskar verkligen det.
Sen kampade vi lite med ”buset”, innan vi fortsatte spåra.

Här liggmarkerar hon vid slutapporten. : )

Jag kollade bakåt för att se var den andra hunden tog vägen. Och vad i hela… Tror du inte dom kommer åt vårat håll!
Oj, nu blev jag lite stressad men vi fortsatte ändå framåt och efter en stund så hittade Zoe den andra apporten. Jag leker lite med henne som belöning igen och ser samtidigt att den andra hunden och dens matte har hunnit upp oss. Zoe hade inte sett dom än så jag hann säga att Zoe kommer att skälla och röja så fort hon ser dom innan hon börjar skälla, vilket hon förstås också gjorde men den här kvinnan blev inte stressad av det och inte hennes hund heller, en stor grå pudel.
Hon saktar in lite och jag säger som jag alltid gör när vi träffar andra hussar och mattar, (som om jag ber om ursäkt på nåt vis, och varför gör jag det?), att ”hon är inte aggressiv utan vill bara fram och hälsa”. Tror knappast att det förändrar något hos dom vi möter för dom flesta blir rädda och ser en skogstokig schäfer som gör utfall och dom flesta kan nog inte läsa av hennes skall (men en del kan det faktiskt) som visar att hon är mer osäker och upphetsad än arg.
Men den här kvinnan är soft och frågar bara om jag kan ha henne lös vilket jag säger att jag kan och så säger hon att dom kan få hälsa om jag vill.
Det är ju perfekt! Snacka om socialträning! En främmande hund i skogen från ingenstans, men någonstans i bakhuvudet så är jag lite orolig för att hon skall uppföra sig illa och kanske bitas fast hon aldrig gjort det förut men det är ju en individ och man kan ju aldrig vara helt 100.
Så jag släpper lös henne och hon far fram som en raket förstås. Hon skäller och håller på att bröstar upp sig och försöker vara kaxig. Den andra hunden bara stirrar på henne och typ undrar vad hon håller på med. Zoe är så framfusig att en del hundar inte tycker hon är så kul men den här pudeltiken brydde sig inte speciellt. Hon var tydligen uppvuxen på en kennel så hon var nog van vid röj.
Det som händer nu, och som brukar hända när hon får hälsa på andra hundar, är att hon bara är intresserad av hunden en kort stund och sen går hon iväg och letar efter pinnar eller nosar på gräset. Hon är ju uppenbarligen inte så intresserad av hundarna i sig utan hon vill mest hälsa, stämma av läget, skälla lite, lukta lite på dom och sen är det lugnt.

Och jag är jättenöjd! Och jätteglad! Det här bevisar återigen att hon inte är aggressiv, som jag är rädd att hon skall bli när hon inte umgås med andra hundar, (det är inga som vill vara med henne) utan lite osäker, röjig, upphetsad, stressad och väldigt intresserad av allt som händer runtomkring henne. Mattes lilla tuss!

Vi står och pratar en liten stund innan vi skiljs åt och går åt olika håll. Det var en trevlig människa, och hund, vi träffade i skogen idag.

Zoe och jag spårar vidare och hon hittar med lätthet de två övriga apporterna, även fast jag som vanligt tror att hon är ute och cyklar vilket hon aldrig är, och vi avslutar, leker lite, tar av snusnäsduken för att markera att spårövningarna är slut, hon får lite smaskigt godis och sen går vi iväg mot bilen.

Såå glad!

Jag är så glad för dagens promenad! Det är inte alltid det blir så här bra he he. Det gick ju inte speciellt bra på den förra i varje fall.
Men jag får glädjas åt de stunder som är bra och inte fastna i de dåliga för det blir bara tungt och tråkigt och inte speciellt konstruktivt. Tyvärr blir det ofta så ändå. Jag är en riktigt känslomänniska som pendlar mycket i humör och jag kan bli väldigt ledsen ibland när det inte funkar med min älskade pälskling men jag försöker jobba på med det mentala också.

Jag är i varje fall väldigt, väldigt nöjd med dagen!

 

Man kan ju inte tro att den här lilla ängeln är en sån röjare, eller hur?

 

Här är en riktigt snygg liggmarkering där hon markerat en doft av lagerblad som ligger i den lilla plastburken ovanpå maskinen. Duktig flicka!