Ibland så borde jag stannat hemma och inte gett mig iväg på promenad med Zoe och i förrgår var en sån dag.
Jag har varit extremt trött till och från i några månader och då är man inte utrustad med det bästa tålamodet för röj och bråk med hunden. Jag vet ju om det men så får jag så dåligt samvete om hon inte kommer ut på en promenad, vilket hon absolut behöver, men frågan är om det inte är bättre att ta det dåliga samvetet och skita i att gå iväg, att bara vara ute på gården, för jag vet att det inte slutar med någon bra känsla ändå. Men vi gav oss iväg ändå.
Om det är mörkt ute, ja även annars också iofs, så brukar vi gå i motionsspåret som ligger vid Hölöskolan två kilometer bort från där vi bor. Zoe älskar det här stället för där det alltid är extremt mycket dofter och så möter vi ofta hundar där. Ibland skulle man kunna tro att hon är en hanhund för hon är galen i dofterna och blir väldigt upphetsad av att nosa runt på allt och hon har faktiskt alltid varit sån. Hon far som en skottspole fram och tillbaka över stigen/vägen och spårar som en tok. Ibland får hon nosa på ett tag men jag tycker inte det är okej att göra så här nån längre stund. Då blir det som om hon styr vad som skall hända på promenaden och det är inte okej.
Eftersom det här är ett ställe där hon vet att det alltid händer massa grejer så är hon av naturliga skäl väldigt reaktiv, upphetsad och stressad redan när vi åker in mot samhället. Jag får hela tiden säga åt henne att lägga sig ner för hon reser sig ideligen upp där bak i skuffen. Hon har ju så svårt att ligga ner och ta det lugnt och allra helst när hon fått syn på en hund för då flyger fan i henne. Hon blir skogstokig och skäller och kastar sig runt därbak, hela bilen gungar, och lugnar sig inte förrän vi kommit iväg utom synhåll/långt ifrån den andra hunden. Det här är också en sak som är svår att hantera. Jag sitter längst fram i bilen och hon längst bak med lastgaller emellan oss och det enda jag har är min röst och den väger väldigt lätt när det är distraktioner. Hon skiter fullständigt i om jag gastar på henne vilket jag oftast gör även om jag sagt till mig själva att inte göra det för det har noll effekt men jag blir så jäkla arg så jag kan inte hålla tyst. Jag kan ha lite hetsigt humör också och allra helst när jag inte är helt pigg. Jag hoppas väl varje gång innerst inne att hon skall lyssna, men icke.
Så den här promenaden var inget undantag mot vad det brukar vara. Ibland möter man inte några hundar alls men idag var inte den dagen för idag var dom typ överallt.
När jag parkerat och går ut för att släppa ut henne så kör vi samma procedur varje gång. Hon ska ligga ner och vara tyst innan hon får hoppa ur bilen, inget pip och gnäll. Jag bara väntar ut henne. När hon hoppat ut så ska hon hålla sig nära mig och inte fara iväg men det här är svårt. Hon är ju som en tryckkokare som exploderar när hon far ut. Jag säger till henne att vara nära, lockar tillbaka henne om hon försöker dra iväg och berömmer om hon gör rätt. Sen stänger och låser jag bilen och så ska vi gå iväg och då är det full fart framåt. Inte okej det heller. Jag backar alt står kvar, lockar tillbaka, berömmer när hon gör rätt, säger att hon får gå lugnt framåt (vilket hon oftast inte gör utan hon kastar sig iväg i varje fall), börjar om, lockar tillbaka henne, berömmer när hon gör rätt o s v. Så här håller vi på tills vi kommit fram bort från parkeringen och fram till gräset där hon får ”fri” kommandot vilket betyder att hon får nosa runt som hon vill men detta får hon bara om hon lugnat ner sig och inte drar i kopplet eller far omkring. Ibland så är det för mycket för henne och hon är tokupphetsad och då står vi still tills hon lugnat ner sig och provar igen. Våra promenader kan ta evigheter…
Det här är så sjukt tråkigt och jobbigt och just då en dag som denna när jag är jättetrött så är mitt tålamod inte perfekt så spetsas det här till med att en hund dyker upp från, som vanligt, ingenstans, eller mer exakt bakom oss mellan skolbyggnaderna och överraskar både Zoe och mig. Hon far förstås ut som en tok och jag som inte var beredd fastnar med fingrarna i kopplet, bryter av en nagel så där långt ner som inte är så skönt, och försöker få henne under kontroll. Hon är inte så stor men attans va stark hon är när hon vill framåt. Åh, suck, samma visa varje gång, nästan i varje fall.
Till slut är hunden utom synhåll och Zoe lugnar sig tillräckligt för att vi skall fortsätta promenaden men vi hinner inte långt förrän jag ser att det kommer ytterligare en hund, bakom oss, vilket gör att jag gör en avstickare från grusvägen ner mot några hus för att vänta på att den hunden skall passera men den försvann åt något annat håll så vi fortsätter igen men… men då, då kommer det ännu en hund bakom oss och jag får göra om samma procedur igen. Vi hade inte kommit många meter innan den hunden dök upp så jag tog samma avstickare igen. Men nu är jag beredd. Jag tar fram det smaskigaste som finns, som är torkad lammlunga, (det äckligaste som finns enligt mig) och sätter det framför nosen på henne samtidigt då hunden passerar, på kanske 20 meters håll. Vid det här avståndet och med det ”godiset” så väljer hon ”godiset” även om hon hetsigt slukar det samtidigt som hon har järnkoll på hunden som passerar och det blir till slut ganska odramatiskt och ganska kontrollerat och det känns ju lite bättre än hur det var nyss.
”Men nu då, skulle vi kunna få fortsätta vår promenad utan missöden?”
Ja faktiskt så kunde vi det. Inga fler hundar dyker upp, ja inte nära som skapar några problem i varje fall, så vi knallade vidare och tog oss runt i spåret och tillbaka till bilen.
Min tokiga jycke ha ha
Det var dock lite tråkigt eftersom jag var klantig, ovanligt ha ha, och antagligen trött i huvudet och inte tänkte mig för när jag skulle gå spåret som är ca 3,5 km när det är ljust men det är bara 2 km som är upplyst när det är mörkt ,vilket egentligen är alldeles för kort för oss, men, men vi traskade på ändå. En liten bit in på spåret kom jag på att jag ju inte ens ville gå i spårets två jättebranta backar pga av att mitt knä krånglar och inte heller kunde ta genvägen genom skogen (kolsvart) som vi brukar så det blev till att vända om och köra lite omvägar runt på det sträckorna som var upplysta för att få någon längd i promenaden i alla fall.Så här kan det se ut i mörkret fast riktigt så här galen är hon inte på riktigt.
Vägen hem gick dock utan några konstigheter och det var väl skönt det.
Summasummarum!
Det här var en riktigt misslyckad promenad skulle jag säga. En som vi skulle kunnat vara utan faktiskt. Jag var bara ännu tröttare när vi kommit hem och låg i humöret över att det alltid är så mycket röj när vi åker iväg. Det dränerar min energi. Men jag hoppas och hoppas, som vanligt, att det blir bättre nästa gång.
Men trägen vinner sägs det! : )
