Så vad funkar, och vad funkar inte?
Här kommer jag att filosofera kring de olika sätt och varianter av träning vi provat.
Har det funkat, eller inte funkat? Har jag gillat dom, eller inte?
Kommer att fylla på här vartefter tankarna poppar upp.
Äta, sova, motionera!
När jag tänker på att vad hundar behöver för att må bra, förutom basala grejer som sömn och mat, så är det motion och tankearbete. Det är ju ingen nyhet direkt men jag tror en del människor nog underskattar mängden av träning som hundarna behöver. En del hundar jag stöter på är som tryckkokare, redo att explodera. Dom blir frustrerade eftersom dom inte får bränna av sin energi. Klart dom blir röjiga. Men jag sätter mig inte över hur folk hanterar sina hundar. Jag tror att alla gör det dom tror är rätt efter bästa förmåga. Sen kanske inte alla har de rätta förutsättningarna heller gällande miljö, tid m m.
Eftersom jag har en väldigt upphetsad, stressad och röjig Schäfer själv (som är sjukt snäll och lugn hemma) så är det kring stora hundar som mina tankar kretsar. Och vad täker jag då? Jo!
Promenader som motion för en sån vovve som min, och många andra hundar förstås, är alldeles för lite rörelse och alldeles för lågintensivt. Det är ingen fart och spring så följaktligen bränner hon inte av nog med energi på en promenad, även om den är en timme, eller mer.
Detta är vad vi gjorde upp till Zoe var ca 3 år men inte nu längre. Nu blandar vi och ger och gör olika hela tiden. Ibland åker jag direkt och tränar utan att gjort något innan förutom gått någon långpromenad alt spårat också.
Så i min värld så är det ingen ide att åka iväg någonstans med Zoe om hon inte fått göra något innan vi åker. Det blir bara konflikter, tjat, ledsamheter, vilket det ofta blir ändå, men med mindre energi blir röjet något mildare i alla fall.
”Vad gör vi då?
Jo, vi kan köra uppletande (av många grejer typ 10-15 st) på gården, nosework, träna lydnad, leka och kampa, ja allt som är jobbigt för både knopp och kropp. Vi spårar ute i skogen minst tre gånger i veckan också, vilket Zoe äääälskar. Jättebra sätt att bli trött på.
Det skall vara tillräckligt jobbigt för henne så att tungan hänger som en slips till slut ha ha.
Allra bäst är om jag gör det en stund innan vi ger oss iväg eftersom Zoe blir väldigt upphetsad av lek, spring och träning och hon behöver tagga ner, helst en timme i varje fall, innan vi åker.
Den här proceduren gör jag alltså i princip alltid innan jag åker iväg och promenerar eller tränar.
I den perfektaste av världar så åker jag iväg varje dag men så blir det ju inte alltid (vi bor på vischan och jag måste alltid ta bilen om vi ska göra något) men då tränar/leker vi på gården istället. Zoe blir nöjd för hon tycker det är roligare än att promenera.”
Så mitt råd till dig med en röjig hund, motionera, motionera och motionera. Det är verkligen grunden för att komma vidare tycker jag. Sen löser det inga mentala problem förstås men det är en annan fråga.
Litet tips! Om man inte har bra ställen för att ha hunden lös så använd en långlina. Jag har alltid lina när jag är ute i skog o mark. Det ger Zoe möjlighet att springa runt och nosa och busa utan att jag riskerar att hon sticker. Vi brukar också passa på att träna inkallningar och stadgeövningar när linan är på. Men en liten varning, akta fingrarna! Mitt pekfinger drogs ur led vid ett tillfälle och det är inte bra än men värre är folk som faktiskt fått fingret avslitet. Hua! Får rysningar…
Positiv förstärkning
Jag tänkte att när jag skaffade Zoe så skulle jag träna jättemycket med henne och jag skulle som metod använda mig av positiv förstärkning, vilket innebär att man belönar det hunden gör bra men ignorerar oönskade beteenden. Man jobbar alltså inte med straff och hårdare metoder, sånt som var mer vanligt förut, utan man vill att hunden skall välja dom bra beteendena själv.
Reflektion:
Positiv förstärkning är superbra när man tränar in trick och övningar. Då är det perfekt men gällande vardagslydnad så går det inte att bara vara positiv. Man måste vara lite tuffare ibland, förstås aldrig slå eller göra illa, men att bara vara positiv och inte korrigera när hunden gör saker som kan vara farliga, otrevliga eller oacceptabla på något vis är bara nonsens. För en hund som inte har ramar gör samma sak som barn som inte har ramar, dom styr omvärlden istället för tvärtom.
Jag har gjort fel från början tror jag. För mycket positiv förstärkning och för lite ”konkreta tillrättavisningar” om man kan säga så.
En orsak till att jag varit mjuk, kanske för mjuk, är att jag hatar att vara hård mot mitt lilla hjärta, jag vill verkligen vara glad och positiv. En annan orsak är mina ryggproblem som gjort att jag inte kunnat vara mer distinkt i mina korrigeringar eftersom jag inte kunnat ta tag i henne ordentligt utan mest bara försökt att prata henne tillrätta. Har uppenbarligen inte funkat så bra…
Valpkurserna
Vi började en valpkurs så hon skulle få social träning och jag få lite träningskunskap men det visade sig bara vara en strid, som mycket är, och varit i vårt liv.
Det här var den första kontakten för mig med hundträning över huvud taget.
På kursen fick jag mest ägna mig att försöka hålla henne tillräckligt lugn för att inte störa de andra när de tränade. Jag fick försöka distrahera henne hela tiden eftersom hon inte klarade av att sitta still en enda sekund men däremot när hon skulle träna och göra övningar så var hon klockren. Superduktig!
Fikastund
Vi brukade ha en fikastund som avslutning vid varje tillfälle då alla skulle samlas i en liten stuga och snacka lite träning.
Alla går in med sina valpar som lägger sig så fint på golvet medans det fikas och pratas, eller pratas och pratas, Zoe röjde runt så mycket att jag inte hade tid att prata, eller fika heller för den delen.
Hon var helt tokig. Inte still en sekund. Kastar sig runt i kopplet gör utfall mot de andra hundarna. Jag fick sätta mig längst bort vid dörren och oftast med henne utanför dörren.
Kursen var ”ganska” jobbig
Kursen var verkligen en prövning. Jag var dessutom nyopererad och kunde inte röra mig ordentligt vilket också var jobbigt.
Men jag anmälde oss till en valpkurs till och tänkte att det kanske skulle gå bättre denna gång och att Zoe skulle vänja sig och vara lugnare mot de andra hundarna, men nej. Det var ingen skillnad denna gång. Lika mycket röj som förra gången. Same, same….
Reflektion:
Jag förstår att hon reagerade så då för jag ser ju nu hur Zoe reagerar nu när hon får andra hundar för nära eller vid hundmöten. Hon klarar inte av det, så är det bara, och jag vet inte riktigt varför. Hon har ju inte haft problem på kenneln så hon är ju inte mentalt störd eller nåt sånt. Man kanske bara får acceptera att hon är så här, att det tillhör hennes personlighet.
Skvallerträning
Skvallerträning går ut på att få hunden att inte bry sig om störningen som hunden reagerar på (i vårt fall andra hundar) med hjälp av riktigt smaskiga godisbitar som man frestar med precis när den ser den andra hunden. Detta för att få hunden att associera den andra hunden med något positivt, gott godis, och att hunden i längden inte ska reagera så starkt på störningen bara för att det händer något trevligt i samband med synen av en annan hund.
Ja det är nog en bra taktik om hunden är något sånär kontaktbar ha ha men att försöka få en hund att ta en godbit när den redan är i röda zonen, vilket Zoe är på en millisekund, är omöjligt. Det kan vara det smaskigaste hon vet men det kan inte konkurrera med uppsynen av en annan hund.
Ni anar inte hur många gånger jag har prövat den här varianten och lika många gånger har jag misslyckats.
Ett tänkvärt blogginlägg om reaktiva hundar som på ett väldigt bra sätt beskriver hur det är att leva med en reaktiv hund.